Robert Johnson I

Robert Johnson, den allsidiga popartisten – och kvinnornas favorit

Av Johnny ‘Lazy John’ Petersen

De flesta av oss känner till namnet Robert Johnson och vet kanske att han var en av de tidiga blues-idolerna och att han ingår i ”27-klubben”, d.v.s. artister som dog när de var 27 år unga. Andra namn är Janis Joplin och Jim Morrison. Det finns en hel del missuppfattning om Robert Johnson, t ex att han var en renodlad delta-blues artist. Det beror på att han bara han spela in 29 låtar innan han dog, förmodligen förgiftad av en svartsjuk ägare till ett ”Blues Schack”, där han spelade. Ägaren trodde att Robert Johnson hade en affär med hustrun, vilket kanske var sant eftersom Robert erkänt hade svårt att hålla fingrarna i styr när det gällde kvinnor.

 

Sanningen, som vi skall se, är dock lite annorlunda. Här återger vi en intervju med den samtida artisten Johnny Shines som ofta både reste och spelade med Robert. Medan äldre Delta artister som Son House och Charlie Patton var mer knutna till en lantligt lokal repertoar så hade Robert öppna öron för alla de senaste låtarna på radion, och Shines minns honom spelande allt från Hill Billy-låtar till Hollywoods cowboy-sånger och smörsångare som Bing Crosby.

 

”Han gjorde allt som han hörde på radion… När jag säger allt, menar jag verkligen allt – populära sånger, ballader, blues, vad som helst. Det gjorde ingen skillnad vad det var. Om gillade det så gjorde han det. Han satt där och lyssnade på radion – och du visste inte ens att han uppmärksammade vad som spelades- och senare den kvällen så kunde han gå ut på gatan och spela samma låtar han hade hört på radion… Och jag vet han skapade ackord han aldrig hade hört förr. Ändå övade han inte, sökte aldrig efter ett ackord, han bara spelade dem helt automatiskt… och han gjorde dem rätt… Han kunde spela som Lonnie Johnson, Blind Blake, Blind Boy Fuller, Blind Willie McTell, alla de killarna (den tidens stora radio-idoler). Och country-sångaren Jimmy Rodgers, jag och Robert brukade spela en helvetes massa av hans låtar, man. Ragtime, pop-låtar, valser, polkas. Robert bara plockade dem ur luften.”

 

Shines lade till att Robert Johnsons favoriter inkluderade ”Yes Sir, That’s My Baby”, ”My Blue Heaven” och ”Tumbling Tumbleweeds”, mycket populära radio-hits och inget vi vanligtvis förknippar honom med. Han hade också en unik talang att hitta på låtar i stunden, vilka han kunde glömma lika fort igen. Han sa: ”Nå, det var bara en känsla, jag bara, bara… reciterade från

en känsla.”

Bildtext: Den tredje bevisade bilden av Robert Johnson,

tillsammans med Johnny Shines.

 

Det var först lite senare, eventuellt efter att han hade gjort sina första in-spelningar som han började ha några få original-melodier som sin egen signatur. Så tillsammans med aktuella poplåtar kunde han t ex spela ”Sweet Home Chicago”, hans arrangemang av en Kokomo Arnold-hit som han hade döpt om för att passa in på delta-folkets norra Shangri-La. En annan var ”Come On In My Kitchen”, hans sexiga omarbetning av Tampa Red’s ”Things ’Bout Coming My Way”, vilken i sin tur baserades på klassikern ”Sitting On Top Of The World” med Mississippi Sheiks.

Enligt Johnny Shines hade Robert Johnsons slide-spel utvecklats till att vara mycket distinkt och kunde ha en nästan hypnotisk effekt på publiken:

 

”Hans gitarr verkade nästan tala – upprepa och uttala ord med honom som ingen annan i världen kunde. Jag sa att han hade en talande gitarr och många höll med mig. Detta ljud påverkade de flesta kvinnor på ett sätt som jag aldrig kunde förstå. En gång i S:t Louis spelade vi en av de låtar Robert gillade att spela tillsammans emellanåt, ”Come On In My Kitchen.” Han spelade långsamt och passionerat och när vi hade slutat, lade jag märke till att ingen sa någonting. Sedan insåg jag att alla grät, både kvinnor och män.”

 

Tillsammans med musiken och drickandet hade Robert Johnson som sagt ett rykte som kvinnokarl. Som Johnny Shines uttrycker det: ”Kvinnor, för Robert, var som motell- eller hotellrum. Även om han använde dem upprepade gånger så lämnade han dem där han hade hittat dem. Himlen hjälpe honom men han var inte särskiljande. Möjligen lite likt Kristus så älskade han dem alla. Han föredrog äldre kvinnor i trettioårs-åldern framför de yngre eftersom de äldre kunde bidra till hans försörjning.”

 

En del av kvinnorna, förmodligen de flesta, hade inget problem med detta. Trots allt visste de att de hade plockat upp en musiker på drift. Robert Johnson hade naturligtvis retat upp många äkta män och pojkvänner, och till slut kom det ifatt honom. David ”Honeyboy” Edwards spelade i Delta-området vid den tiden och berättar att han och Robert hade slagit sig ihop för ett återkommande gig i ett litet landsorts-skjul nära byn Three Forks, en liten samling hus väster om Greenwood. Mannen som drev klubben hämtade dem i Greenwood och körde dem tillbaka till stan efter spelningen och Edwards uppfattning är att den här mannen hade fått för sig att Robert Johnson rände runt med hans fru och bestämde sig för att göra sig kvitt honom en gång för alla genom att ge honom förgiftad whiskey.

 

Edwards: ”Jag åkte tillbaka till Greenwood för jag skulle spela på en fest i stan och han spelade därute och folk sa till mig, sa, ungefär klockan ett blev Robert sjuk när han spelade. Alla människor hade kommit från stan för att höra honom spela och ville att han skulle fortsätta att spela och trodde bara att han spelade sjuk. Och de berättade att han sa till publiken, han sa, ’Nå, jag är sjuk ser ni, men jag spelar, men jag är ändå sjuk. Jag kan inte spela.’ Och de sa att han ändå fortsatte att spela till klockan två och han blev så sjuk att de fick ta honom tillbaka till stan. Och han kom tillbaka och dog i Greenwood.”

 

Enligt hans döds-attest så avled Robert Leroy Johnson den 16 augusti 1938. Det finns flera andra berättelser om hans förtidiga död men dem tar vi kanske en annan gång….

 

Johnny Petersen