Muddy Waters ursprung

Muddy Waters ursprung

Johnny ‘Lazy John’ Petersen

 

”Muddy var som en karta, han var verkligen nyckeln till alla de andra grejerna. Jag upptäckte att Muddy och Chuck arbetade i samma studio och på samma Chess-etikett, och där fanns kopplingen till Willie Dixon också. Då var jag tvungen att hitta allt om Muddy jag kunde och samtidigt var Muddy hade fått det ifrån. Så jag satt och lyssnade till Robert Lockwood Jr. och till kusiner och släktingar. Via Muddy fann jag Robert Johnson och då började allt bli förståeligt.”

  • Keith Richards

 

Muddy Waters var barfota när han fick höra att en vit man sökte efter honom. Det var söndag, sista dagen i augusti 1941, på Stovall Farm. Bomullen blommade och skörden skulle ske först om ca en månad. Muddy, såväl som de andra färgade som skötte någon annans mark i Mississippi, njöt av väntetiden. Snart skulle han arbeta från soluppgång till solnedgång.

Ryktet nådde Muddy före den vite mannen. ”Uh-o! Nu är det slut,” minns Muddy att han tänkte. ”De har kommit på att jag säljer whiskey.” (Hembränt).

Han gick till neutral mark, plantage-kontoret, bort från hemmet där hans sprit var gömd. Den vite mannen fann honom där. ”Jag gick dit, jag sa, ’Yassuh?’ Han sa, Hallå där, du skall inte yassuh mig. Säg ja och nej till mig, jag har letat efter dig.’ Jag sa, ’våffo dè?’ ’jag vill att du spelar något för mig. Var är din gitarr?’ Jag sa, ’den är i mitt hus.’ ’Kom igen, hämta den. Jag vill at du spelar för mig.’”

Den vite mannen var Alan Lomax. Han var 26 år, Muddy var 28. ”Jag kunde inte bli klok på det när han först kom dit,” sa Muddy. ”jag visste inte om han var en av de där smarta poliserna som kom efter mig, eller vad fasen som pågick. Jag kunde inte riktigt hantera att han skulle sätta mig i hans bil och köra mig till huset. Jag tänkte, ’Uh-hu, skattmasen försöker sätta dit mig.’”

Lomax shockade Muddy genom att dricka vatten ur samma kopp som honom själv. Jag tänkte, ”Ingen vit man gör så här!” Nej, nej, detta var för mycket, han gick för långt. Min i mitt stilla sinne tänkte jag ändå, ”Åh, han gör vad som helst för att kunna sätta dit mig.’”

Men han var en underlig skattmas, denne Lomax. Istället för att dra fram en ID-bricka öppnade han sin bil, drog ut en Martin-gitarr och började plocka lite blues. Då såg Muddy att hela bakdelen på bilen var fylld med inspelnings-grejer.

”Han kom med sin maskin,’ sa Muddy, ’tog fram sin gamla gitarr, började spela och sa, ’jag hörde att Robert Johnson är död men att du är precis lika bra och jag vill att du gör något för mig. Vill du låta mig spela in några av dina sånger, för att sedan spela upp dem för dig så att du får höra dem?’” De kom överens och avtalet firades med en whiskey. Med den värmande i magen satte de igång med inspelningen. Muddys kompanjon Son Sims dök också upp med sin gitarr. ”Så jag spelade Country Blues,’ sa Muddy, ’När han spelade upp den lät det som vilken skiva som helst.’ Jag tänkte, ’jag kan ju sjunga’! Senare skickade han två kopior och en check på 20 dollars. Jag spelade den om och om igen och tänkte upphetsat, ’jag kan göra det, jag kan göra det!’”

Det första stycket Muddy lärde sig var Leroy Carr’s ”How Long Blues”. Visserligen anpassad piano-musik men Carr kompades av gitarristen Scrapper Blackwell. Annars var hans största inspirationskälla den impressive Son House som spelade grov, rå slide-baserad country-blues. Där fanns även Robert Johnson som ju var tidig med att spela shuffle och Charley Patton som använde synkopering. ”Jag såg Patton i mina yngre dagar” säger Muddy. ”Det som berörde mig mest med Patton var att var en så bra clown med gitarren, klappade den, slog på den och spelade den bakom nacken… Jag älskade det, men jag älskade Son House för att han använde flaskhalsen så vackert!”

Efterhand som Muddys spel utvecklades blev det mer än hobby. ”Jag arbetade för 50 cents om dagen från soluppgång till solnedgång. Det betyder 15-16 timmar om dagen. Men jag älskade min gitarr, gick ut på nätterna, spelade på house-parties och gick sedan direkt till bomullsfälten.” Efter ett tag började han arrangera sina egna lördags-danser där han kunde sälja sin whiskey, ordna tärnings-spel och själv spela gitarr. Han fick ihop pengar till en bil, en begagnad 1934 Ford V8. Med den körde han in till Clarksdale för att handla och träffa andra musiker. ”Vi hade en cirkel runt Friars Point där vi alla växte upp, som vi alla simmade i – där var Robert Nighthawk som kände Robert Johnson, där var Tommy Johnson, Houston Stackhouse, Robert Lockwood Jr., Joe Willie Wilkins, Rice Miller (Sonny Boy Williamson II), och Big Joe Williams. ”Jag brukade blåsa munspel med Big Joe.” De reste runt i trakten tillsammans ett tag som en duo, men en morgon lämnade Big Joe Muddy för, ”Han tog alla min mina kvinnor.”