Bluesens historia, del II

Bluesens historia, del II

Av Johnny ‘Lazy John’ Petersen 

Hill Country Blues, också känt som North Mississippi Hill Country Blues eller bara North Mississippi Blues, ingår i det vidare begreppet Country Blues.

Det karakteriseras av en stark betoning på rytm och ett stadigt beat, återkommande gitarr-riff som, så att säga, skapar en stomme till låten. Den utmärks också av ganska få ackord, ofta bara ett enda och helt okonventionell sångstruktur. Det viktiga för musikern är att bygga upp ett ‘groove’, en stark hypnotisk känsla som de kallar ”drone-and-moan”. Lika viktig är den trance-liknande dansen till musiken. En låt har heller ingen särskild tidsbegränsning utan kan pågå så länge man har lust. Detta återspeglas i sextio- och sjuttiotalens psykedeliska musik där band som Grateful Dead visar en påtaglig inspiration av denna stil.

 

Området som kallas Hill Country ligger i norra Mississippi mot gränsen till Tennessee, strax söder om Memphis i Marshall County. Centrala orter är Holly Springs och Oxford, Mississippi vilka betraktas som centers för denna musik. Stilen skiljer sig ganska mycket från den blues som utvecklades i det område som kallas för The Delta (men inte är ett delta), vilket ligger väster Hill Country. Denna säregna musikstil utvecklades från vad som kallas ‘pfife & drums’, det vill saga en ensam liten flöjt ackompanjerad av ett antal stora trummor till vilka man dansade på ‘pic nics’ då man gick man ur huse för att släppa loss. Rötterna till detta kommer från Afrika men anpassades till de amerikanska förhållandena.

 

Några av de mest kända artisterna (se särskild ruta) i denna speciella stil av roots-blues inkluderar namn som David “Junior” Kimbrough, hans granne Robert ”Wolfman” Belfour, Mississippi Fred Macdowell och hans konkurent Ranie Burnett samt den lite yngre R.L. Burnside. Det fanns även några framstående kvinnliga artister som t.ex. Jessie Mae Hemphill och hennes faster Rosa Lee Hill På våra breddgrader är dansken H.P. Lange den kanske främste företrädaren för musiken. Så har han också spelat med R.L Burnside, liksom amerikanen Kenny Brown (Burnsides vita adopterade son) vilken bredvid Burnsides sonson Cedric samt North Mississippi Allstars och i viss mån Samantha Fish är de vanligast återkommande namnen när vi talar om Hill Country Blues.

 

Så Hill Country Blues är annorlunda, men hur? Det finns en sorgsenhet i det dominerande monotona uttrycket. Där Delta- och Chicago-musiker oftast använder 8, 12 eller 16 takter håller sig Country Bluesen vanligtvis till första ackordet hellre än att byta till fjärde och femte, vilket är normalt för roots music. Ibland händer det dock att man under det mesta av låten håller sig på fjärde ackordet. Detta skifte av harmoni ger Hill Country Bluesen en jagad och lite kuslig känsla. Typ, I might kill you right now, baby, but then again I might just sit here all night long and never do it.”  Den känslan. För att få denna sorgsna entoniga stämning väljer musikerna oftast att spela i öppna gitarr-stämningar som G (Spanish Tuning), A och D (Vestapol Tuning). Det är heller inte ovanligt med hybrider av dessa stämningar, s.k. cross notes. För att få det ”äkta” soundet bör gitarren också ha en ospunnen tredje sträng. Liksom i Delta-bluesen spelar man gärna med en slide men det var lika vanligt att spela utan.

 

Instrumenteringen kan också vara lite annorlunda än i ett “vanligt” blues band. Rytmen hålls gärna av en tvättbräda och gitarren kan vara ersatt med något som kan vara byggt av en plåtburk eller cigarrlåda och ha allt från en till fyra strängar. Munspel – Johnny Woods är ett undantag – förekommer men är inte särskilt vanligt utan man väljer hellre en flöjt av tradition.

 

 

 

 

 

 

(FAKTARUTA)